Med en bakgrund inom försäljning och marknadsföring hade Carl aldrig föreställt sig att han skulle trivas med att programmera. Nu beskriver han sig som lite av en klyschig programmerare. Till Tutus kom han via en branschdag, ett papper med krypterade meddelanden och ett år av envisa samtal och mejl. Praktikplatsen blev till slut en anställning som mjukvaruutvecklare.
Carl sitter gärna framför datorn, både på jobbet och hemma. Men han gillar också att laga mat, testa hur mat och dryck kan kombineras, lyssna på musik och gå på konserter. På senare tid har han också drabbats av något han beskriver som en sorts 30-årskris, fast utan själva krisen. Han har nämligen upptäckt tjusningen med att vandra, både på kortare turer runt Stockholm och längre äventyr i fjällen.
Vid sidan av datorspelen programmerar han också på fritiden, mest små prylar till hemmet, för att det är kul. Ett exempel är bussen vid hållplatsen hemma, som sällan går enligt tidtabellen. I stället för att lita på SL-appen har Carl byggt ett eget litet system. När man trycker på en knapp hämtar den realtidsdata från SL och visar när nästa buss faktiskt går.
– I stället för att stå och fippla med telefonen när man har bråttom kan man se när bussen kommer i realtid. Då står det hur många minuter det är kvar, säger Carl.
Innan Carl började plugga arbetade han med försäljning och marknadsföring och drev bland annat ett företag tillsammans med några barndomskompisar. Han såg förbättringspotential på deras hemsida, ville ändra på detaljer och började pilla i koden.
– Det hade varit kul om den här knappen såg ut på ett visst sätt, tänkte jag. Så började jag långsamt komma in i det.
Han läste en onlinekurs för att se om intresset höll. Det gjorde det. Valet föll på YH-utbildningen till mjukvaruutvecklare inom IoT och inbyggda system på Nackademin, med lite webbutveckling, mycket backend och hårdvara. Det var hårdvaran som fångade honom.
– Första gången jag fick en lampa att blinka kände jag mig oövervinnerlig.
Ingen i familjen har något särskilt teknikintresse, och själv hade han inte haft mer än ett vanligt intresse för datorspel.
– Det var en bana jag inte hade en aning om att jag gillade. Jag snubblade in på den från ingenstans.
Första kontakten med Tutus
Kontakten med Tutus började på Nackademins branschdag. Carl tyckte att de som stod i montern var sköna, och han fick med sig ett papper med krypterade meddelanden att lösa.
– Jag tog med det hem och satt och löste det, för jag tyckte att det var så kul. Sedan började jag läsa på om Tutus.
Det var ett år innan praktiken skulle börja, men en önskan om att utföra sin praktik på Tutus hade redan börjat växa. Carl tog kontakt och höll den vid liv tills det blev en praktikplats. Där kom säljbakgrunden till nytta
– Jag var tydlig med att jag ville komma hit och berättade vad jag kunde bidra med.
När praktiken väl hade börjat fortsatte han på samma sätt, nu för att få stanna.
– Jag ville verkligen vara här, så jag såg till att visa det. Sedan behövs alltid lite tur, och i mitt fall fanns det ett projekt jag kunde arbeta med.
Praktiken var sex månader, vilket Carl ser som en fördel. Två eller tre månader räcker sällan för att hinna sätta sig in i ett projekt och göra något användbart. Nu hann han till och med färdigställa något.
De första veckorna kände han sig underkvalificerad.
– Men alla var så hjälpsamma och förstående. Det fanns ingen prestige i att veta mer, man ville bara dela med sig. Under de här sex månaderna lärde jag mig mer än på hela utbildningen.
Han fick vidareutveckla något där det redan fanns en grund, med två handledare som stöd. I skolan byggs projekt antingen helt från grunden eller inom tydliga ramar. Här fick han komma med egna förslag.
– Handledarna gav mig inte svaren, men de guidade mig. De fanns där när det behövdes och lät mig göra fel när det också behövdes.
Han ger dem en stor del av äran. Det var deras kunskap, generositet och tålamod som gjorde att han lärde sig tillräckligt för att få stanna.
Att det skulle bli en anställning hade han hoppats på från början.
– Redan efter branschdagen visste jag att jag ville jobba här. Det var blandningen av häftiga produkter, roliga människor och att det är för något bra. Sedan kom jag hit och märkte att alla är härliga. Då kände jag att jag måste vara kvar.
Titeln spelar mindre roll
Steget från praktikant till anställd var mindre än man kan tro.
– Jag blev välkomnad från början och folk tog sig tid att hjälpa mig. Det kändes som att jag jobbade här redan under praktiken. Nu har jag mer ansvar, men det spelar inte riktigt någon roll vilken titel man har här. Alla är snälla och välkomnande mot varandra, och det tror jag är ganska ovanligt.
Ber man honom beskriva rollen kommer svaret direkt.
– Jag sitter och trycker på mitt tangentbord, och det är jättenajs.
Carl är idag mjukvaruutvecklare, och dagarna består av möten, programmering och diskussioner. Men det är mer socialt än han hade föreställt sig.
– Man tänker sig ett nedsläckt rum med bara datorer och sladdar. Ibland är det så också. Men oftast diskuterar man fram lösningar och planerar hur saker ska se ut framåt. Det är allt jag kunde drömma om.
Han uppskattar att man kan gå direkt till den man behöver prata med, utan hierarki eller byråkrati, och att man möts av ett leende vilket kontor man än sticker in huvudet i. Samhällsuppdraget märks också i vardagen.
– Man jobbar mycket under livet, så det är viktigt att göra något man är stolt över. Även om lilla jag bara sitter och trycker på mitt tangentbord bidrar det ändå till något viktigt.
Carls råd till den som vill göra praktik eller börja arbeta på Tutus är att vara sig själv och att tycka att arbetet är roligt.
– Under utbildningen trodde en del att man skulle tjäna mycket pengar bara för att man kunde skriva kod. Men man måste ju skriva kod också. Tycker man inte att teknik och programmering är kul blir det svårt att börja här. Alla som jobbar här älskar det de gör, och det märks.
